Under lång tid var han löftet som aldrig blev något. Ständigt skadad. Kollegor suckade tungt och viskade om en kille som var en explosion instängd i en liten förbannad låda av skador.

I början av 2020 öppnade han själv locket till den där lådan. Jag var med när Sirius (under Rydström) förberedde sig för säsongen. Det stod ett varsamt men värdigt skimmer runt Stefano Vecchia under hela det där träningslägret i Spanien,

Just den säsongen blev ju som den blev, med sin pandemi, men för Vecchia blev det ändå ett valv av ljus han gick rakt igenom.

Jag tror stora delar av fotbolls-Sverige gladde sig åt att se Vecchia spela fotboll.

Svensk fotboll kryllar inte direkt av italienska influenser och intryck så för mig blev Vecchia en grönvitröd oas av italiensk elegans och jag gladde mig mycket åt att han trots alla motgångar kunde kliva rakt in i en allsvensk kontext och dominera som han gjorde.

Ändå kände jag, och många andra, hela tiden att han hade fler nivåer i sig. Hur bra han än var så var det ändå som om han hela tiden var på väg högre, längre fram…

Oavsett klubb, oavsett sammanhang, oavsett vilket lag du håller på… Det är något väldigt vackert när en spelare som varit mer eller mindre uträknad av skador likt Rocky reser sig på 9 och börjar klättra upp för repen för en chans till, bara en chans till, och sedan tar den chansen och bevisar för alla, men framförallt för sig själv, att han aldrig släppte drömmen ur sikte, alldeles oavsett hur hånfullt snabbt den drömmen försökte springa och gömma sig runt varenda förbannat hörn…

Välkommen tillbaka till svensk fotboll, Stefano Vecchia.

Och välkommen till Birro Möter.

Studio Allsvenskan finns även på Patreon, där du får ALLA våra avsnitt reklamfritt direkt efter inspelning. Dessutom får du tillgång till våra exklusiva poddserier där vi släpper avsnitt tisdag till fredag varje vecka. Bli medlem här!

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.