Birro möter: Malkolm Nilsson Säfqvist

Studio Allsvenskan finns även på Patreon, där du får ALLA våra avsnitt reklamfritt direkt efter inspelning. Dessutom får du tillgång till våra exklusiva poddserier där vi släpper avsnitt tisdag till fredag varje vecka. Bli medlem här!


Min son föddes och dog en tidig morgon i maj 2006. Han blev 22 veckor gammal. Han hette Dante. Han var lik mig, hade min näsa. Han levde när han föddes men han dog kort efter födseln. 


Dante hade kämpat i tio dagar men han överlevde inte. Han dog. Men han levde ett kort tag. Han levde faktiskt ända sedan jag fick veta att han existerade. Det är så jag ser på det. Det finns inget brott på livslinjen. Han blev till när han blev till.


Han föddes och dog på ett sjukhus i Finland. Vi transporterade honom i en kylväska hem till Sverige. Vi ville begrava honom. För oss var Dante vår son. 


Jag minns när jag bar ner honom i den lilla kistan i hyreshuset vi bodde i då. Hissen var trasig och jag minns att jag tänkte: "Bara jag inte tappar honom, bara jag inte tappar honom".


Det regnade ute. Ett varmt, strilande regn. Begravningsbyrån hade rullat fram en bil och gjort i ordning så fint, med kuddar, en nalle och svart sammet. 


Jag minns hur rörd jag blev över att de tog min son på allvar. Jag minns att jag kramade kvinnan från byrån. Jag minns att hon talade om Dante som en människa.


Vi begravde honom i ett litet kapell. Hans aska ströddes i en minneslund. Jag rörde mig som en skugga genom världen sommaren 2006. Jag trodde aldrig att jag skulle läka efter det. Men jag läkte. Gud är god och skoningslös. Han låter oss inte komma undan.


Ett halvår senare föddes vår dotter i vecka 17. Hon var redan död när hon kom ut. Hon krystades ut i en plåtburk som det stod "Tillhör Landstinget" på. 


Det var i oktober 2006 och det finns nog ingenting som tjuter värre i ens hjärta än en mardröm som upprepar sig. Jag har bara vaga minnen av den där kvällen. 


Jag minns en sjukhussal, en ledstång. Jag minns att vi låg bara några rum ifrån där andra kvinnor födde levande barn. Jag minns att sköterskor sprang fram och tillbaka i träskor.


Jag minns den lilla balkongen som jag gick ut och grät på. Det stod några enklare möbler där. Jag slog sönder dem. Jag ville inte hålla henne. 


Dante hade varit liten men fullt begriplig. Hans syster var väldigt liten. Men hon fanns. Jag grät på ett sätt som jag aldrig gråtit, varken förr eller senare. Så jag gick in och tog mitt ansvar. Jag höll henne i min hand. Jag är oändligt tacksam över att jag gjorde det.


Vi begravde henne också. Hon blev inte så många veckor gammal men drömmarna och hoppet hon väckt lever fortfarande inuti mig. Hon blev en liten människa för mig.


Allt detta har präglat mig på fler sätt än jag kan förstå. Jag kan med visst fog påstå att jag är en annan människa efter allt detta.


Och med de orden välkomnar jag Malkolm Nilsson Säfqvist till "Birro möter".


Följ Studio Allsvenskan på sociala medier: 



Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.