Militärhistoriepodden

Waffen-SS var SS-statens militära gren som, från att ha varit en mindre styrka fungerande som livvakter åt Adolf Hitler i början av 1930-talet, vid slutet av andra världskriget hade vuxit till ett stort antal fältdivisioner med närmare 800 000 soldater.Även om Waffen-SS aldrig utgjorde mer än 10 procent av den tyska krigsmakten under andra världskriget har organisationen ändå tilldragit sig stor uppmärksamhet. Vad Waffen-SS egentligen var är inte helt enkelt att reda ut. Bilden av ett elitförband bestående av ariska män, uppfyllda av nazistisk ideologi, är missvisande.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med det på många sätt svåra ämnet om SS-statens militära gren, Waffen-SS. Svårigheten ligger i de många krigsbrott och massmord som soldater från Waffen-SS gjorde sig skyldiga till under andra världskriget. För många är Waffen-SS synonymt med ondska.Inom Nazityskland byggde Heinrich Himmler upp ett parallellsamhälle av vad han menade skulle vara en arisk elit. SS, en förkortning av Schutzstaffel, var inledningsvis ingenting annat än en samling män som skulle skydda den nazistiska organisationen och dess ledare, Adolf Hitler. Så småningom byggdes organisationen ut och fick en egen underrättelseverksamhet samt en egen vapengren, Waffen-SS. Till organisationen hörde även koncentrationslägren. SS blev på allvar den mäktigaste organisationen efter att SA tvingats till underkastelse 1934, efter en intern maktkamp inom naziströrelsen. SS organiserade och ledde Förintelsen.Waffen-SS växte avsevärt under kriget, och några av de bäst utrustade och slagkraftigaste förbanden i den tyska krigsmakten var SS-pansardivisionerna. Dock kantades deras krigföring av ständiga krigsbrott på i stort sett alla fronter där de sattes in. Andelen frivilliga och tvångsrekryterade inom Waffen-SS ökade, och vid krigets slut var ungefär 50 % av dess manskap icke-tyskar, rekryterade från Europas alla hörn – inklusive de nordiska länderna.Bild: SS-Brigadeführer Jürgen Stroop (i mitten) ser på medan bostadskvarter brinner under kampen mot det judiska upproret i Warszawas getto. Wikipedia. Public Domain.Lyssna också på Heinrich Himmlers planer för Sverige.Klippare: Emanuel Lehtonen

Spansk-amerikanska kriget 1898 utlöstes av en olycka den 15 februari när det amerikanska pansarskeppet USS Maine exploderade och sjönk i Havannas hamn på Kuba. Kuba var spansk och det amerikanska fartyget var på plats för att skydda amerikanska intressen och amerikanska medborgare.Händelsen blev den tändande gnistan i en konflikt mellan Spanien och USA om in flytandet i Västindien och på Filippinerna. Kriget 1898 skapade ett amerikanskt imperium och avslutade Spaniens ställning som kolonialmakt på det västra halvklotet.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett kort men ändå på många sätt betydelsefullt krig. Kanske tillhör det spansk-amerikanska kriget 1898 de lite bortglömda militära konflikter som trots allt har fått stora konsekvenser.USA tog i och med kriget på allvar steget fullt ut mot att bli en imperiemakt. Detta var inte en självklarhet. USA hade under 1700-talets slut skapats genom en frihetskamp bort från det brittiska styret. Nu i slutet av 1800-talet fanns starka krafter som ville utveckla USA till en imperiemakt.Kriget 1898 brukar i Spanien betecknas som den stora katastrofen. Spanien var långt ifrån sina fornstora dagar på 1500- och 1600-talet då landet var en ledande stat i Europa och världen. Kriget mot USA kom synnerligen ovälkommet och den spanska regimen hade inga resurser att föra kriget, men måste samtidigt anta utmaning för att inte riskera att få hemmaopinionen mot sig.Krigets utgång med förlusten av allt det som återstod av besittningarna i Västindien och Filippinerna innebar att Spanien var en europeiska stat med mindre områden i Nordafrika. En mental kris infall sig som faktiskt i slutänden tvärtemot vad man hade kunnat tänka sig stärkte spanjorerna. Ur katastrofen 1898 föddes en vitaliserat Spanien. Den nya generationen av spanjorer blickade framåt och lade imperiet bakom sig.Kriget blev ur militär synvinkel en blygsam historia. Framföra allt handlade det om hur den överlägsna amerikansk flottan snabbt besegrade den spansk flottan. På Kuba landsteg en amerikansk expeditionskår som så småningom kunde intag Santiago. På Filippinerna kontrollerades Manila snabbt, men det amerikanska maktövertagandet blev inte så enkelt på övriga delar av ögruppen. På kriget 1898 följde ett inbördeskrig mot filippinska separatister som inte ville leva under amerikanskt styre.Den som vill läsa vidare kan med fördel välja Angus Konstams San Juan Hill 1898 : America's emergence as a world power (1998) eller Joseph Smith The Spanish-American War : conflict in the Caribbean and the Pacific, 1895-1902 (1994).Lyssna också på Kom ihåg Alamo – nederlaget som byggde Texas.Bild: Spanskt infanteri på Filipinerna under Spansk-amerikanska kriget 1898, Wikipedia, Public Domain.

Den 24 februari 2025 har Ukrainakriget pågått i tre år. Antalet stupade och skadade soldater räknas i hundratusentals. Antalet offer är i dagsläget inte fullt känt. Till detta kan läggas civila döda i tusentals, krigsbrott och materiell förstörelse. Rapporter från slagfältet vittnar om ett brutalt utnötningskrig.I detta tillbakablickande avsnitt om Ukrainakriget efter tre år försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved reda ut vad som hänt och vad vi kan förvänta oss ligger i framtiden. Mycket är osäkert när det gäller Rysslands agerande och västmakternas stöd. Att försöka förutsäga utvecklingen förefaller omöjligt.Det krig som förs i Ukraina är både modernt och gammeldags till sin natur. Drönare och nya långdistansmissiler har gett nya dimensioner, samtidigt som artilleri och minor utgör de stora hindren för att nå ett genombrott för båda sidor i kriget. Gemensamt för den ukrainska och den ryska krigföringen är oförmågan att överta luftherraväldet. Det tillsammans med uppenbara brister i ledningen av större förband minskar möjligheten att bryta dödläget. Kriget förs längs en lång front som mindre sammanstötningar mellan grupper, plutoner och kompanier. Drönarna plågar soldaterna i sina skyttegravslinjer och stora drönare tillsammans med långdistansmissiler tvingar stridsfordonen att gruppera allt längre från fronten. Kriget förs på ett sätt som för tankarna tillbaka till västfronten under första världskriget.På strategisk nivå är frågetecknen många. Maktskiftet i Vita huset ställer frågan om USA under Trump kommer att minska eller förändra sitt stöd till Ukraina. Frågan är också hur de västeuropeiska staterna, främst Storbritannien, Tyskland och Frankrike, ser på sitt stöd i framtiden. Kommer Ukraina tvingas att acceptera en orättfärdig fred för att få slut på ett krig som sakta nöter ner den nya unga demokratin?Bild: Monument över Ukrainas fallna försvarare som dödades i rysk-ukrainska kriget år 2022: Grekiska utrikesministeriet. Wikipedia. CC BY-SA 2.0.Klippare: Emanuel Lehtonen

Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota Europas kristna riken. Hjälten för dagen var den polske kungen och härföraren Sobieski som lett anfallet mot belägrarna. Wien som belägrats sedan mitten av juli befriades och den osmanska hären flydde.Den polska kavallerichocken på efter middagen den 12 september 1683 rullade ner från höjden nordväst om Wien och krossade det osmanska motståndet. Anfallet brukar framställas som det största kavallerianfallet i världshistorien.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved olika aspekter på en av de mer dramatiska händelserna i det habsburgska rikets historia. Det osmanska anfallet och belägringen av Wien 1682-83 är en del av kampen mellan osmanska riket och det västkristna rikena under inte minst 1500- och 1600-talet. I Militärhistoriepodden har vi redan samtalat om Konstantinopels fall 1453, belägringen av Malta 1565 och sjöslaget vid Lepanto 1571.Det är trots allt tveksamt om det var en kamp mellan kristendom och islam. I det europeiska maktspelet var det osmanska riket en viktig bricka och aktör. Ludvig XIV:s Frankrike såg positivt på att det habsburgska riket försvagades genom ett nederlag mot osmanerna. Frankrike hade ambitioner att lägga under sig områden i det vi idag kalla Belgien och tyska områden som ingick i det av Habsburg ledda tysk-romerska riket.När den osmanska krigsförklaringen kom hade separatister i delar av Ungern dessutom gjort gemensam sak med osmanerna. Den osmanske sultanen Mehmet IV sände en stor armé på närmare 200 000 mot Habsburg under storvesiren Kara Mustafa. Habsburg kunde bara räkna med stöd från Polen och delar av Tyskland.Belägringen inleddes i mitten av juli 1683. Den kristna undsättningsarmén var på plats först i början av september. Vi det laget handlade det om dygn innan staden Wien föll. De knappt 15 000 försvararna hade då gjort ett hårdnackat motstånd och slagit tillbaka åtminstone aderton kraftfulla stormningsförsök.  Att Wien kunder hålla ut så länge berodde mycket på att osmanerna saknade tungt belägringsartilleri.När undsättningsarméns anfall slutligen träffade den osmanska belägringsarmén insåg uppenbarligen inte Mustafa att det var ett allvarligt hot. Han trodde att det skulle gå att avstyra anfallet och ta Wien samtidigt. Men han trodde fel. Det polska kavalleriets slutanfall bröt slutligen igenom de osmanska leden medan de bästa osmanska trupperna fortsatte att försöka storma staden.I efterspel uppfattade Sobieski att han inte fick tillräckligt erkännande för sin insats. Den habsburgske kejsaren Leopold som flytt Wien och sökt skydd i staden Passau blev högst förargad över att Sobieski dagen efter slaget marscherade i in Wien i triumf. Sobiski hade trott på ett giftermål mellan hans egen son och Lepolds dotter. Av det blev det ingenting. Däremot kunde Leopold förstärka sin maktställning i öster som ett resultat av den osmanska militära kollapsen.Bild: Ottomanerna omringar Wien av Frans Geffels, Badisches Landesmuseum, Wikipedia, Public Domain.Om slaget vid Wien eller Kahlenberg 1683 finns inte mycket på svenska. Två böcker på engelska är Andrew Wheatcrofts The enemy at the gate : Habsburgs, Ottomans and the Battle for Europe (2009) och Peter Dennis Vienna 1683 : Christian Europe repels the Ottomans (2008).

Mellan den 27 maj och 4 juni 1940 genomfördes en av militärhistoriens mest spektakulära evakueringar. Med hjälp av provisoriskt byggda kajplatser, flodpråmar och privata lustbåtar lyckades britterna evakuera över 330 000 soldater från stränderna vid Dunkirk i nordöstra Frankrike, över till Dover och andra hamnar i Storbritannien. Samtidigt pressade tyska pansartrupper på, och Luftwaffe terroriserade stränderna.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt ”Operation Dynamo”, evakueringen av British Expeditionary Force (B.E.F.) från Dunkirk under den tyska invasionen av Frankrike.Operationen inleddes den 27 maj, mitt under Hitlers offensiv. Från de brittiska öarna sändes kommendörkapten William Tennant över för att organisera arbetet. Väl på plats kunde Tennant konstatera att situationen var katastrofal. Stranden var fylld med tusentals soldater, och fler var på väg in. Luften var tjock av rök, och tillståndet bland soldaterna var uselt. Det fanns inget dricksvatten och ingen proviant. Samtidigt fortsatte tyska Luftwaffe att bomba staden och stranden, och soldaterna var värnlösa. Luftvärnskanonerna hade förstörts för att inte falla i tyskarnas händer, och hamnen hade bombats så svårt att inga större båtar längre kunde lägga till. Stranden var dessutom för långgrund för att möjliggöra angöring i dess närhet. Ebb och flod orsakade ytterligare praktiska problem.Det enda de kunde göra var att tillkalla så många flatbottnade båtar som möjligt. Tennant gav order om att soldaterna skulle ställa sig på led och vada ut i vattnet tills mindre båtar kunde plocka upp dem och föra dem ut på öppet vatten, där större fartyg väntade för att ta dem vidare till England. Trots de svåra förhållandena gick evakueringen oväntat bra. Under de första dagarna i juni kunde över 60 000 personer evakueras varje dag, och den 4 juni hade mer eller mindre hela B.E.F., samt mer än 100 000 franska soldater, evakuerats. Avgörande för insatsen var de många hundra privata lustbåtar som, med livet som insats, gav sig ut över Engelska kanalen för att hjälpa till.Trots att operationen markerade slutpunkten på ett totalt misslyckande i britternas försök att stoppa de invaderande tyskarna på kontinenten, blev den i slutändan något av en propagandaseger. Churchills tal i parlamentet den 4 juni 1940 satte tonen för de kommande åren och manade det brittiska folket att stålsätta sig inför vad som var på väg att ske i Europa. Ur ett tyskt perspektiv var evakueringen snarare ett bevis på den förestående segern. Hitler var övertygad om att detta innebar slutet för brittisk intervention i Europa och att han snart skulle kunna vända sig ostört österut för nästa uppgörelse. Så skulle det dock inte bli.Bild: Dunkirk 26–29 maj 1940: Brittiska trupper ställer upp på stranden vid Dunkirk i väntan på evakuering. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen

Tjetjenienkrigen fördes med osedvanlig brutalitet från båda sidor och den typen av krigföring som drabbade inte minst de civila i Tjetjenien är det vi ser i dessa dagar i det pågående kriget i Ukraina våren 2022.Tjetjenienkrigen brukar beskrivas som två krig. Egentligen handlar det om en konflikt som mer eller mindre intensivt pågick 1994-2009. Kriget handlade inte bara om tjetjensk separatism utan lika mycket om rysk inrikespolitik. Tjetjenienkrigen bidrog till att Vladimir Putin kunde stärka sitt inflytande och sin makt.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved det våldsamma kriget i Tjetjenien. Den direkta orsaken till kriget var tjetjenernas vilja till självständighet under den tvivelaktigt valde presidenten Dubajev i samband med Sovjetunionens fall i början på 1990-talet.1994 fattade Rysslands president Boris Jeltsin beslut om att ingripa mot tjetjenerna och tvinga dem att underkasta sig centralmakten i Moskva. Med i bilden fanns de strategiskt viktiga oljefyndigheterna i Kaukasien och anklagelser om Tjetjenien som bas för organiserad brottslighet – det senare inte helt grundlöst.Ryssland satte in sin armé och natten mot den 1 januari 1995 inleddes anfallen mot Grosnyj. Det visade sig att ryssarna grovt missbedömt sin motståndare. Tjetjenerna lockade in de ryska anfallskolonnerna djupt in i staden och krossade sedan de ryska förbanden.Tjetjenerna slogs med små stridsgrupper och ryssarna fångades i bakhåll utan möjlighet att använda sin eldkraft. Den ryska arméns materiel var utsliten. På en del stridsfordon gick det inta att vrida kanontornen. Slaget pågick till mars 1995 då tjetjenerna till slut efter stora insatser från rysk sida tvingades retirerade till bergen och andra mindre städer och byar. Kriget fortsatte till sommaren 1996 då Jeltsin mycket undertrycket från det kommande presidentvalet tvingades få ett slut på kriget. Vi det laget hade Dobajev dödats av missiler och Tjetjenien låg förött.Nya ledare tog över på den tjetjenska sidan och en våg av terrorattentat inleddes. Tjetjenska operationer inne i Dagenstan föranledde en ny start på kriget 1999. I Moskva kom Putin till makten som premiärminister – senare president. Under Putins ledning invaderades Tjetjenien återigen av ryska krigsmakten. Nya slag om Grosnyj utkämpades och ryssarna visade sig så småningom inse efter nya brutala misslyckanden att det var lönlöst att slåss inne i staden. I stället började man lägga staden i ruiner med artilleri och luftbombningar. Mönstret återupprepade sig igen. Tjetjenerna retirerade upp i bergen och striderna fortsatte. De sista stora slagen avslutade det reguljära kriget år 2000, men med gerillakrigföring parade med brutala terrorattentat fortsatte det tjetjenska motståndet. De mest kända terrordåden ägde rum i Moskva och Beslan 2004.Detta är en repris.Bild: Det tjetjenska regeringssätet i Grosnyj förstört under kriget. Foto: Mikhail Evstafiev. Some rights reserved.Lyssna också på Ukrainakriget 2022 – när historien vänder.

Österrike-Ungern inledde första världskriget genom att anfalla Serbien samtidigt som de ställdes mot den ryska armén i Polen och Galizien. Detta skulle visa sig ödesdigert. Rysslands numerära överlägsenhet hotade att fullständigt krossa den habsburgska armén.Räddningen blev tysk hjälp och rysk militär inkompetens. Slutfacit för Österrike-Ungerns del under världskrigets första halvår var förluster på 1,3 miljoner soldater, en förlust som dubbelmonarkin aldrig lyckades återhämta sig ifrån under krigets fortsättning.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med några av första världskrigets mindre kända strider.Samtidigt som österrikarna genomförde tre misslyckade försök att besegra Serbien inleddes striderna på östfronten i Ostpreussen, Polen och Galizien på allvar i augusti 1914. Inledningsvis besegrade tyskarna två ryska arméer i slagen vid Tannenberg och de Masuriska sjöarna. I Galizien började striderna med österrikiska framgångar, som snabbt förbyttes till en allmän österrikisk reträtt. Rysslands numerära överlägsenhet blev omedelbart påtaglig.Den österrikiske överbefälhavaren Conrad hade genom att splittra sin armé bäddat för nederlag på två fronter. I september organiserade tyskarna en ny armé, den 9:e tyska armén, och inledde en offensiv mot Warszawa. Trots att offensiven stoppades endast 20 kilometer från den polska huvudstaden, avlastades österrikarna. Tyskarna visade stor operativ flexibilitet genom att snabbt omgruppera sina styrkor med hjälp av järnvägen och inleda en ny offensiv, denna gång norrifrån mot Warszawa. Österrikarna följde med i offensiven. Än en gång lyckades ryssarna stå emot, och i december ebbade striderna ut.Inför fortsättningen stod två saker klara. För det första var ryssarnas militära förmåga begränsad, trots deras till synes outsinliga tillgång på manskap. För det andra visade sig Österrike-Ungern vara i stort sett militärt inkompetenta. Särskilt ledarskapet under Conrad präglades av stora brister. Armén var inte stridstekniskt övad för krig, utan snarare för att fungera som en inrikespolitisk styrka – en sorts polistrupp som dessutom var van vid att visa upp sig på parader. Under de kommande åren tvingades tyskarna att hålla sin allierade under armarna och till slut helt ta över befälet på östfronten.Bild: Förstörelse av en rysk kavalleriavdelning nära Wieliczka, sydost om Krakow (målning av Arthur Heyer) Arthur Heyer - Der Krieg 1914/19 i Wort und Bild, 17. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen

Slaget vid Poltava den 28 juni 1709 uppfattas av många som slutet på den svenska stormaktstiden. Den svenska fältarmén krossades vid det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava.Karl XII:s ryska fälttåg har starka kopplingar till det dagsaktuella kriget i Ukraina. Nederlaget i slaget innebar inte att den svenska fältarmén krossades, utan även slutet för en period av vad man skulle kunna kalla ukrainsk autonomi i skepnaden av Mazepas hetmannafurstendöme. Det förflutna möter det förgångna på ett påtagligt sätt.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de klassiska nederlagen i den svenska militära världshistorien.Slaget vid Poltava har intresserat och fascinerat många generationer av forskare och skribenter. Inte minst Peter Englunds skildring från 1988 har lästs av många som gripits starkt av dramatiken och brutaliteten i slaget. En hel armé gick under på bara några dagar. I själva slaget den 28 juni stupade eller tillfångatogs omkring 10 000 svenska soldater och de övriga kapitulerade några dagar senare vid Perevolotjna. Karl XII:s alla visioner om att kunna upprepa triumfen från Narva nio år tidigare krossades brutalt i Ukraina.Men slaget satte inte bara punkt för Karl XII:s försök att besegra Peter den stores ryska imperium utan med i fallet drogs även hetmannen Mazepa och drömmen om en ukrainsk autonomi. I avsnittet kopplas Karl XII:s fälttåg mot Ryssland 1708-09 till nutidens krig i Ukraina. Det finns otaliga paralleller som går att dra mellan det förflutna och nuet. Historien återupprepar sig själv. Kanske inte exakt men i ny skepnad.Den som vill fördjupa sig mer i Poltavadramtiken kan förutom att läsa Peter Englunds fantastiska bok Poltava (1988) även ta del av Peter Froms bok Katastrofen vid Poltava (2007) men även Gunnar Åselius utmärkta avsnitt i boken Svenska slagfält (2003).Lyssna också på 20 år som krigsfånge i Karl XII:s Sverige och Den Gåtfulle Karl XII:s största misstag.Bild: Slaget vid Poltava. Målning (1727) av Pierre-Denis Martin. Public Domain

I augusti 2008 övergick spänningarna mellan Georgien och Ryssland i ett fem dagar långt krig där kontrollen över de georgiska utbrytarregionerna Sydossetien och Abchazien stod i centrum. Konflikten, som präglades av geopolitisk rivalitet och etniska motsättningar, blev en tydlig markering av Rysslands ambitioner i sitt närområde och lämnade efter sig en frusen konflikt med internationella återverkningar.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om det korta, men världsomvälvande Georgienkriget 2008 – kriget som startade en ny generation av stormaktskonflikter.Den amerikanska historikern Robert F. Kagan lär ha sagt att den 7 augusti 2008 var historiens återkomst. Vad menade han med det? Den dagen flödade ryska trupper in över gränsen till Georgien via Rokitunneln för att bistå sydossetiska separatistrebeller som strävade efter ökad autonomi. Georgien, en liten stat och tidigare sovjetrepublik, hade trots en formidabel upprustning under de senaste åren inte mycket att sätta emot.Konflikten i Georgien hade sin upprinnelse i flera olika sammanhang. Å ena sidan fanns de separatistiska regionerna Abchazien och Sydossetien, som under sovjetstyret hade åtnjutit stor autonomi och nu önskade få den friheten bekräftad inom ramen för ett nytt georgiskt nationalstatsbygge. Å andra sidan fanns ryska intressen på flera olika nivåer. Ryssland ville sätta stopp för en eventuell Natoutvidgning och betraktade den pro-västlige georgiske presidenten Mikhail Saakashvili med stor misstänksamhet. Dessutom handlade det om oljan och gasledningarna på georgisk mark, samt en vilja att motverka västerländskt ekonomiskt inflytande i regionen.Den georgiska ledningen svävade länge i osäkerhet om vilket stöd den skulle kunna få från väst i händelse av ett krig. Efter en rad skärmytslingar, framför allt i Sydossetien, valde man dock till slut att försöka kväsa motståndet. På natten den 7 augusti inledde georgiska förband ett anfall mot staden Tskhinvali, med målsättningen att snabbt kunna avancera till gränsområdena norrut och täppa igen Rokitunneln till Ryssland. Förhoppningen var att den amerikanska Bushadministrationen skulle ingripa till deras fördel.Det skulle visa sig vara för sent, och stödet uteblev. Ryssland hade redan börjat föra in trupper och använde det georgiska anfallet som en förevändning för en "humanitär intervention" – ett språkbruk som efterliknade Natos insatser i Kosovo några år tidigare. Kriget fick ett abrupt slut redan fem dagar senare, men konflikten lever fortfarande kvar då samma problematik präglar den ännu pågående konflikten i Ukraina. Ett litet, men betydelsefullt krig där historiens många konfliktlinjer åter trädde fram i öppen dager.Bild: Ryska tanks i Sydossetien i augusti 2008. Foto: Yana Amelina (Амелина Я. А.) - Yana Amelina (Яна Амелина) CC BY-SA 3.0.Klippare: Emanuel Lehtonen